Norrländska Korrespondenten – 17 juni 1857, sida 3

på år delänft, torde wata deråttigad tid större altning, ån den, fom läter alt swårt wara omöjligt och kastar de intrasslade knutarne på eldrn. Denna gör wisferlis gen slut på knutarne men od — på gar. net. Kommer man allmänhet till råtta med landsfärwisningen, få kommer man od till råtta med densamma i religionsärender. Den tid skall komma, då hwad i wåra dagar derom tänfes och säges ide godfännedg. För denna tid må en teservation mot dagens meningar wara inlagd. Med det anförda wilja wi alldeles ide hafwa sagt, att intet wäsendtligt behöf. wer i wårt land göras för reglerandet af wåra kyrkoförhäållanden. En moisatt mening torde twärtom af stilen i mår fram ställning wara klar. Wi haswa blott we lat angifwa grunderna för wår mening, att religionsfrihet i oinskrånlt demät kelse af inga anledningar, hwarken inre eller yttre, hwarken wäsentliga eller tilljälliga, påkallas. Wi hafwa kanske orätt i denna mening, då ett Konungens regeringsde partement — ej Konungen sjelf eller hela hand regering — framlagt ett förslag till en sådan frihet. Sedan wi betraktat frå gan i def allmänhet, bör det i destämda ordalag formulerade förslaget tagas i öäfe werwågande. Det allwarliga i jaken pås kallar en allwarlig pröfning. Det Swerige, fom ända til wåra i upplysning och frisinnighet frossande dar gar warit til, har ej behäft många ord ellet långa lagparagtafer för att bestäm. ma hwad tro oc fåra af Swenskurne skulle bekännas och i hwad förhållande de till fremmande tro och lära borde anse sig ställda. Stödjande sig på det som af de store konungarne Gustaf den förste och Gustaf Adolj den stote blifwit tillgjordt, förordnar Cast den elfte i fin kyrkolag: Uti wårt konungarile skola alla bekänna sig endast och allenast till den christeliga lära och tro som är grundad uti Guds heliga Ord o. s. w. Till upptäntande och utspridande af deriftäån -aswilande meningar får ingen, och minft säroståndet, göra sig skoldig. Affall delägges med landsforwisning oc arflöshet. J åfwetensstämmelje härmed har den borgerliga tac gens missgerningebalk rwenne förta, con. risa och uppenbarligen med hwarandra corresponderande paragrafer (1 Cap. 3:dje och 4:e), af hwilka den ena omtalar affallet, den andra def wållande genom ute : spridande af wilseförande lärosats. Flera lagbestämmelser hafwa i detta hänseende icke behöfts. Det må anmärkas, att hwar fen kyrkolagen eller den borgerliga wil mot tanfar, mot inre öfwer:ygelse hafwa