wattenytan, fått nog lunde undgå upp. märksamheten. Till all lycka war det händelsen att fregattan — ty en sädan war den — fortfor att styra kurs ät wraket, ehuru det ej blifwit observeradt af utkikarne på masttopparne hwilkas blickar more riftade åt horizonten. Inom mindre än en timma hotades wåra skevpsbrutne af en ny fara, att öfwerseglas af fregatten, fom nu war på en kadellängd ifrån dem, kassande fjön framför fig i en ofantlig stumbädd, medan hon fortsatte fitt saadba och haftiga lopp. Coco skrek få mycket han förmådde och ådrog fig lyckligtwis de karlars upvmärffambhet fom woro på bogspröttet, beflående förmärsseglet, fom warit upphisfadt för att torfa efter den föregående stormen. — Dift fyrbord! ropades ut. — Styorbord, ja, war swaret från halfdäck, och rodret åndrades utan någon widare förfrågan, fom alltid är brukligt på en örloggman. — CLäseglen slogo och fladdrade, focken darrade, oc klyfwacen stod full då fre gatten wände, med knapp nöd undwis kande wrafet, fom nu låg under hennes