wattnet öfwersköljde henne till knäna hwarje gång wägorna nedtryckte strofwet under watten. Köld och fasa Hade före ändrat hennes hy från swart til smutsgul. Mannen satt midt emot henne på den jernhäll, som förr warit emottagaren af ljug oc wärma, men nu war en bälig sittvlats för en genomwåt och utmattad usling. Ääfwen han hade ej yttrat ett ord på många timmar, oc med förflap: vade ansigtsmuskler, de tjocka läpparne framskjutande långt utom de insjunkna kinderna, utstående kindknotor och ögon, fom wisade litet utom hwitan, tyctes ban ännu olyckligare ån qwinnan hwars alla tankar woro riktade på barnet och ej på henne sjelf. Men ehuru hans före mögenheter tycktes domnade af lidandets öfwermätt, bibehöllo hans känslor dock al fin slärpa. TIe mig! utropade negrinnan swagt, i det hon lät hufwudet falla bakut. Hen neg famrat gaf ej något swar, men, wäckt ur fin dwala mid ljudet af hennes röst, lutade han sig framåt, öppnade dör. ren litet och fåg fig om i lofwart. Det ymniga skummet slänkte honom ide glas.