ningsummman han medsörde. Djefwu len hade då frestat honom och wunnit en lätt seger. J afsigt att mörda den rifa gästen och röfwa hans penningar, bade han om natten smugit sig in i hang rum, med knifwen och lyktan i handen; men han fann då, att en annan redan gått bonom i förwäg. Han intogs der: wid af otterlig förskräckelse. Han trod. de i början, att det war ett blåndwerk, och att hans finnen bedrogo honom. Han wille öfwertyga fig om werlliga förhällandet, oh ryckte sängtäcket åt sidan. Då tappade han knifwen; i en hast tog ban åter upp ben från det blodhöljda liket, då han i detsamma hörde buller; oc säledes flod han der, med en blodig fnif och blodiga händer, i det ögonblick, då de twenne wittnena träffade honom, oc kunde, öfwerwåldigad af sitt brotts liga samwete och den förfärande öfwerraskningen, ide dölja fin ångest. Sålunda uppfylldes de heliga orden: Gud ffall låta det lomma i ljuset, fom i mörkret fördoldt war, och uppenbara hjertots anslag. — Jckeblott den gryme ma missgerning, som handen utöfwar, år ett mord, utan äfwen det onda upp