Norrländska Korrespondenten – 3 juni 1857, sida 2

Nu får jag trafwa ensam kring Djur. gården, och jag är ledsen öfwer att jag nu mäste sålja din wackra Altalanta, emedan numera ingen skaffar henne rös relje. Hmwad wil du? rida är lika träkigt fom allt annat; jag tyder mera om att fitta fila, än öfwerlemna mig åt en förstörelse, fom bara stör mina tankar. Hur fan du begära att jag fal sjunga måla eler rida, då jag ide har minsta lust dertill! Jag will wisst icke begära något fom ide behagar dig, swarade grefwen fmåleende, od min käraste önstan i dag, fom vå wår bröllopsdag, är att du frame förallt följer din egen wilja och bibehäller din friber. Någon tid derefter kände grefwinnan sij orolig, hade rysningar, och ondt i hufwudet, få att hon fruktade för fin belsa. Knappt bade hon ytitrat ett ord derom, förrän den artige doftor L., fom bade grefwens fulla förtroende, uppwattade henne och frågade henne med sin känslofulla röjt om hennes iillstånd. Sedan hon skilorat det för doktorn, fade denne, fom förändrat fin fånsglo