i rörelse, hwilket han också tillskrifwer få räddning. Skakad af det förfärliga skäde svelet och i synnerhet gripen af sin gam le wån skepparens död samt utmattad a ansträngning. sjönk han i en dödslik dwa in, hwarur han först wid dager uppwak nmade, han fick då je folk på stranden, fon winkade åt Honom. Det war honom e mellertid ide möjligt att strar beswara de rag winkande, tv det mar med honon som med de skendöde, hvulka ide kunne röra en lem eller gifwa ett tecken, som skulle funna rädda deras lif. Smånin. gom återwann ban få mycken styrka, att san kunde resa fig något och derigenom sferwissa äskådarne, att han war wid (if. J Nordskow, den nordligaste byn på Hinds-. holm, hade man fl. S mårft den firandas de galeasen, i detsamma sjöbyarne upp hörde, och bland te förste att ila till fråls fet war fistaren Johannes Jycobsen. Den oförfärade mannen fid genast fin båt of. werförd från westra till östra stranden, pch ehuru det syntes fom om besättnin. fen redan wore död, emedan de faftjurrade sjömännens lif sågos hänga på skansktiadningen, få fortfor han oförtrutet art wifta med fin mössa, til dess tecknet till allas glädje beswarades. Den raske fistaren kastade af sig tröjan och började skju ti ut sin båt, men hwem fule följa homom. ty ensam kunde han ingenting ut rålia mot det wäldsamma hafwet? Folket rådslog på stranden om den skeppsbrutnes riddning: båten war helt liten i förhållan. de till de famnåhöga vågorna, och dock behöfdee twå man till. Den döfwe Jens Christensen erbjöd sig strart, men der det gället att gifwa aft på det minsta ord, ber pasfar en döf man illa; emellertid för: tjenar den goda wiljan att omtalas. D. förde en lycklig stjerna tullassistenten Kaa rer oh tullbesofaren Andersen till stället, eh desse raske mån, hwilfa, likasom Jobannes Jacodsen, äro familjefäder, beflöto att jemte honom måga fina lif, ty ufan att tala om att den minsta skefwa riktning funde förorjaka jullens fantring, si skulle det ringaste dröjsmäl wid galeaTen utsätta dem för att öfwerspolas af en störtsjö, som genast skulle fylla jullen. Allt git deck ytligt, styrmannen hade på förband lösgjort sig och egde ännu styrka nog att lyfta fig upp ur kajutkappen, och fedan de lyckligt oc) wål kommit i land, egde han tillräckliga frafter att, stödjande sig på en persons arm, gå ss mil till Nordskow. Han äterfick dock ej sin lifswärme förr ån följande dagen. Hår tor de böra anmärkas, att watinet i kajutan Hade lyftat upp något bröd til honom, hwaraf han åtit något, en ankare med fir tet sirup flöt äfwen upp, och deraf hade han blifwit betydligt wederqwickt. Den toma ankaren hade han bundit wid bröstet: han tånkte kasta fig i sjön dermed och hade då troligtwis omkommit, men i detsamma fom hjelpen. Ea wecke derefter firade wi en högtidlig och rörande forge fest, fom långe skall ihägkommas här på mår afsides liggande holme, der nya tillpragelser ide få lätt undantränga minnet af de en gång timade. De godhjertade och hjelpsamma inwånarne 1 Nordskow, Snawe och öfriga byar i Stubberups socken hade samlats höde mån nd avnin. — — sn— —— ——————— —— j—p—— —