Hål få äterköpa de mödler oh burge rådssafer, bwilfa blifwit afyltrade för nöd skull, od) ywilka han i fordna pda gar bade högt wärderat; och uppbjöd hela fin förmåga att staffa glädje, trefs nad och lugn åt fin älffade mor. Klor och säll war den morgon, då, Ködjande sig vå sonens arm, od de snyggt llädde barnen hand i hand gående jem. te dem, enkan närmade fig det fåra bems mer, hwarifrån hon, fattig och tröstlös, bade bortgätt. Då hon ett sgonblick stannade wid dörren, fattades hon af en pängifwande outsäglig länsla af tadsamhet för den äterwunna dygden hos den warelse, hon mest älskade på jorden. De: kuade skönjas att enahanda tanfar soselsatte yonom, ty Han trydte ömt bene nes pand och sade: Se denne din son war död och är åter lefwande, han war förlorad och är aterfunnen. (Slut.)