Norrländska Korrespondenten – 27 maj 1857, sida 2

nWi få wäl mera i morgor, om Gud will. Wi hade det helt annorlunda förr. När min fära dotter od hennes man lefde, då fanades ingenting för darnen oc mig. Men de äro bäda döda, min herre, fadren sisllidet år oc hon då goge fen föddes. ypade ni ej flera barn ? vJo, herre. En fon, en den mest älskwärde och wackre gosse. Många år hafwa förflutit sedan han bortgick. Om han ännu lefwer, wet Gud atlena. Hennes qwafda snyftning fördyttes i öfwerrastning och motständ, då fråmlins gen med häftighet sökte sluta Henne i sina armar. Sedan knäböjde han wid hennes fötter och Höll hennes afmagrade hand emellan fina och fade: Mor, dyra, älskade mor! fan ni förs låta mig? Jntet swar hördes. Hennes ögon woro widt uppspärrade och orörliga. Hennes läppar blefwo lildleka. Han bar henne till den usla, läga dådden och göt watten på hennes tinningar. Han uppe wärmde de stelnade bänderna och sökte förgäfwes anwända stärkande medel. vAd jag eländige! har jag då werkligen