Norrländska Korrespondenten – 27 maj 1857, sida 2

A äGU!wäQdtltd anBnhm 3 6 warelsen stondar bort, säsom om ban hällit wad om att täfla med blirten. Han är wansinnig, der år såkert. I pwilken förffrädlig fora jag warit! Beware of från förryckta menniffor här bland grafwarne. Huru förfärligt min arm wärker, der han grep om den. Medan den pratsamme dödgräfwaren wandrade till fin egen boning för att omtala den hemlighetsfulle främlingen och den dödsfara ban nyss utstätt, framilade den förmodade galningen på den anwista wägen med sådan ifwer att han tnappt förmådde andas. Han förtade fram till en lång, låg gråftenbyggnad, hwilken tycktes hysa många inneboende, och stödde fig ett ögondiich mot muren, för att återbemta andan, hwarefter Han nedböjde fig och fåg in i det dyftra rum: met genom ett fönster utan förhänge. Wid det fladdrande skenet af litet ris, som brann i sriseln, såg han en qwinna, framlägga några brödstycken på bordet, wid hwilket två små barn saåtto. Hon syntes mager och affallen; men emedan hon stod månd ifrån honom, kunde han ej ffönja hennes anletsdrag. Kunde det wara hen, få förändrad? Doc, det