Norrländska Korrespondenten – 23 maj 1857, sida 3

de artigt fåfom en främmande; återigen något hårdare. PHrxem år der? Detta sades med ett dredt oh groft uttal. Han öppnade dörren och frame för honom stod en stor groflemmad qwinna, flitigt arbetande i en twånbalja. Bor enkan Jones här? Amwiälen enka? Jag bor bår fjelf? FHwar år Margreta IJoned? Huru fule jag weta der? Jag har aldrig hört någon fådan nämnas, änskönt jag warit hår oh i trakten häromkring i twå år. En dödlig ängest öfwerföll Hen uttröt tade resanden. Han wände sig från dåre ren. Hwarthän skulle han gå? Der fanns ide några grannar, och om der också warit sädane, fule han önskat att dölja fig för alla dem som alltid hade känt bonom. Likasom af inslinkt ingick han på begrafningsplatsen, som war belägen helt nära derintill. Der war hans fa: ders graf med sin blygfamma grafften, tid hwilken han i barnaären få ofta blif: wit ledsagad. Wid sidan af denna gra war en annan, icke just nyss igenkastad men der gråstorfworna ånnu ide grot