dömda ondarne, då han spratt till wid ljudet af en menniskoröst. Du år bekymrad, tror jag. Hans ögon, fom fordom i oskuldens dagar woro få klara, uppspärrades widt och stirrade wildt med förwåning på de lugna och medlidsamma anletsdragen af en medelälders man i qwäkaredrägt. Knifwen föll ur hans darrande hand och klang mot stenläggningen. Rägot annat swar fölide icke. Du är swärligen bekymrad, wån! Wän! wäån! Hwilken kallar mig wän? Jag bar inga wänner, utan plågoandar, till hwilka jag nu will gå. Stackars karl! Jag fer att du är sjsman. Det har jag warit. Hwad jag nu är, wet jag ide. Jag wid ide wara någonting. Lemna mig åt mig fjelf och be der fom tjuta rundt omkring mig. Här! bår! jag fommer; oh ban fame lade med handen efter fin förlorade knif. Menniskowännens hjerta ömmade få. fom för en wilsefarande broder. Hans herres och wästares ande, hans fom fom att uppsöka od) frälsa de förtappade, be. wekte honom.