Norrländska Korrespondenten – 20 maj 1857, sida 2

nader för hins inbillning. Goda, men undertryckta föresatser och smekta laster uppstodo ur hans sjadande hjerna, ronfade pannan, bånade och anfäktade honom, såsom spöklika plågoandar. MWans skapliga djur grinade och nickade emot honom, od om han försökte fly undan, tyckte han fig fe huru falla, hala ormar slingrade sig omkring för att fängsla hans darrande lemmar. På samma gång förnuftet begynte återwånda inställde fig äfwen nåden i förfärande gestalt. Han wille dö, men döden undflodde honom. Betäckande ans sigtet med händerna, fatt han på jorden i den kalla aftondimman, och pätänkre ätskilliga sätt för sjelfmord. Han skulle gerna welat störta sig i hafwet, men hans swaga darrande lemmer nekade honom sin tjenst. Han framtog sin knif, det enda han hade qwar af sin fordna egendom, undersöfte hans slöa egg, likasom om han betwiflat anwändbarheten. Sålunda sysselsatt wid en gatlyktas duns fla sken, frambröto klagoljud ur hans bröst säsom om dödsqwalen redan börs jat. Han trodde nästan sielf att han redan war en innewänare bland de förs