Norrländska Korrespondenten – 20 maj 1857, sida 2

dagsskolan, tempelklockans högtidliga ljud, hang moders röst, då han fart på Henne nes knä, och hon talade för honom om den käre frälsaren, fom tog barnen i fin famn och wälsignade dem. Nägra regndroppar från ett förbigåenr de moln nedföllo på hans hufwud. Hår: wid for han upp ur sitt grubblande och utbrast i wild rörelse samt likasom yrwaken: desfa äro hennes tårar! Ja! Just få föllo de på min panna, då hon plågade innerligen bedja mig, att före saka därskaperna, och lefwa och gå på förnuftets wäg. Dessa goda intryck förswagabes wäl, men utplänades icke helt och hållet uns der den korta återfiosen af resan. Då han i fjerran säg sitt hemlands berg säsom dimbilder framskymta ibland mol nen, intogs hans själ af en förut okänd glädje. Och då hans fötter återigen stodo på den fasta jorden, od han be kommit sin hyra, war hans första tanka att skynda till det fordno hemmet för att dela den med sin moder och enda syster, hwilka han Hade få oförlätligt förgätit. Vil ni taga qwarter hos mig?