Norrländska Korrespondenten – 2 maj 1857, sida 2

jemna gång. De hade lefwat i Herrans fruktan; de hade strängt arbetat, och Herren hade wälsignat deras flit; hwad de förtjenade meddeluade de frikostigt åt andra, och dock ökades deras timliga goda, besannade ordspräket: Den ene ffiftar ut, och får alltid mer; den fiäl, fom rikeligen wälsignar, warder fet. Julius Gräser war en flitig, förstän dig man, det är sannt, och många sägo beuns drande upp til honom; men snäla, gir riga menniskor äro ofta berömda för förständ, isynnerhet om deras rikedom ökas, ty det är werldens art att se med beundran på den, som har framgång i timligt afseende. Inom en gansla fort tid gjorde Gräser stora förändringar i huset. Först begynte han med bordet, i det han fade til fin hustru att sadana öfs werflodiga mål skulle snart tömma dec rag kassa. Kom thåg, tillade han, att wi ha en tryckande årsafgift att betala till den gamle Midack. (Forts.)