Kort tid derefter war Erik Andersson åter till Stockholm. Pi hewwågen träfs fade han å nyo den swarte mannen om natten. — Du böl ide ord, röt trollet, ty det war Kumlabergets gamla troll. — Jog böll ord, genmälte bonden lugnt; jag öppnade asken julottan. Men ide i kyrkan? skrek det swarte trollet, ot ögonen glänste fom kol under smedens bälg. — Ja ikyrkan, ty hela jorden år Guds fyrka. — Dä sträckte trollet ut sin hand och fingrarna lyste fom glödgadt jern, och han wille gripa efter bondens hjerta, men wid det han högg derefter, gick hans hand twärt af, ty bonden hade i fin bröflficka en Bibel, hwifen han köpt i Stockholm. Och tjutande förswann trollet i skogen, skakande fin afbrutna hand att gnistorna stänkte, och har sedan def aldrig lätit höra af sig. Så ungefär har ben gamte, minness goda Jan Ersson i Tuna stog för mig berättar efter folfets sägen. Ljuger Han, så ljuger oc Nepomut.