— Se här, tig denra ask. och far till Julottan i Återskyrtan; när du kommer wäl in oh fitter i bänken, få övre na asken. Här har du trettio filfver: penningar, will du? — Jag lofwar att riktigt öppna asten. — J körkan? — Ja, i kyrlon. — J julottan? — Ja, i julottan. — Vare sagdt, farwäl. Och den swarte förswann. Balingstabonden beböfde ej mana på sina bästar, de fprungo, fom om det bagt:t piffnäre tar. MTreuio filjwerpennutugar, tänkte bonden; vet fif Judas ocksåa; men jag beter ide Judas; jag bar ett christet namn och beter Erik Andersson. Wi få wäl fe. Penningarna äro dock goda att ha i dessa swåra tider. Julottan fom, men Erif Andersson for icke till Åkers fyrka, utan begaf sig upp på ett berg i Åkers socken. Di öppnade han asken, och skyndade fig baftigt undan; oh en stor eldslåga flög ur asken och brände opp all ffogen rundtomfring. Derföre finnes nu ingen skog i Åkers socken.