stanfakaing fannolikt faart lomaer att fö retagas. Ar oäkta barns arflöshet grun. dad i den heliga skrift? Under diskussionen i Presteståndet rå rande oäkta barns arfsrått efter moder uppträdde biskop Annerstedt ifrigast mot utskottets förslag att bewilja fådan rått. Han anmärkte att det wore ett djerft påstående af utskottet, att den hittils gällande lagen ej wore öfwerensstämmande med rättwisans ide, då den likwäl wore hämtad från Mosaiska lagen eller den lag Herren sjelf gifwit fitt folk. Se refers tet i Aftonbladet N:o 52. Det skulle warit intressant om någon i Presteståndet hade uppstigit oh anmodat Högwördige biskopen att citera något ställe i Mose lag, der oäkta barn förklaras oberrättigade till arf, ware fig efter fader eller moder. Man ffulle då funnit, att biskopens påstående i sjelfwa werket war djerfware ån Uiskottets. Ty förhållandet år att ingenting alls finnes härom ftadgadt i Mose lag; och att judarne hade en traditionell lag, enligt hwilken de våfta barnen just ärfde lika med de äkta. Ehuru wisserligen en ledamot af Prefteftåndet slog vice talmannen råttwisligen på fingrarne, torde det ide wara olämpligt att inför mmdre skriftlärde fram lägga en bewisning och en historie öfwer huru äkta barns arfsrätt war i den bi bliska tiden gällande, så att ingen må af Biskop Annerstedts falska uppgift missledag att rösta för bibehållande af den omenskliga lag, fom det nu är fråga om att förändra. Ända ifrån Patriarkernas tid ärfde ens dast sönerne, men döttrarne blott i fall inga söner funnos. Häruti gjorde Moses ingen annan förändring, än att han påböd, det den förstfödde sonen skulle årfwa dubbelt (5 Mos. 21: 15), ehuru fas dren kunde förändra detta eller öfmwerflytta förstfödslorätten på någon annan fon, hwarpå flera erempel finnas redan från Patriarfernas tid. Esau, Ruben, Mar nasse förlorade fin förstfodslorätt (jemf. Krön. 5: 1). Seder allt hwad fom i Mose skrifter är stadgadt om barns arfsrätt. Huru war då seden, eller den tradis tionella lagen för våfta barns arf hos judarne? Jo ingen annan än den, att de ärfde lika med de äkia, således allde les motsatsen af hwad Biskop Annerstedt 22 påstått. Judarne hade rätt att jemte fina lags liga hustrur tillika hålla fonfubiner i fitt hus, hwilka naturligtwis woro hatade af hustrurne och just derföre att deras barn togo arf jemte hustrurnas barn. Hustrurna brukade derföre, att förmå månnen att bortdrifwa sina oäkta barn och skicka dem ut i fremmande land för att aldrig mera återkomma. Så dref Sara bort Jsmael till Arabien (1 Mos. 21:) och så dref Gileads hustru skökosonen Jephta bort till landet Tob. Dom, B. 11: 1. På båda ställen, der detta be RR