II. J början af trettonhundratalet reste fig mid en stor wik af Mälaren, ett mäktigt flott, fom bette Wikhus. Det flår ber än i bag, i ålderdomligt majestät, oh heter ännu Wikhus. Dä herrskade Her en högboren och storsinnad Fru, Ramburgis, botter til Lagmannen öfwer Upsand, Israel. Äfwen nu förtiden herrffar på Wik en storättad och högsinnad Fru. Ramburgis wille bygga en kyrka ät fina undersåtare, men det felades bene ne penningar, oc Hon wille ide betuns ga sitt folf. Vinge grubdlade Hon men förgäfwes Juru hon skulle utföra denna fin fromma afsigt. Slutligen fade en af yrnnes tjenare, en modig och klok man: jag wet i Kumlaberg sitter trollet än och rufwar på fina skatter, han hatar Gud och derföre år det rätt att taga från honom detta guld, fom han ej dehöfwer, för att bygga Herranom ett hus. Ramburgis swarade och fade att detta mar soft och rätt taladt. ÄÅtföljd af sina tje nart, och wägledd af den kloke mannen, red hon genom skog och kärr, uppfyllda med matten sedan syndafloden, och ans lände till berget. Det war en Söndags