Norrländska Korrespondenten – 22 april 1857, sida 2

ett bröslop, hwars like aldrig warit får dadt i nordanlanden, före syndafloden. Och när trolldrotten betraktade all den herrligbet fom omgas honom, fin aläns sande borg, fina bögar af guld, fina oöfwerwinnerliga kämpar och fin unders fföna brud, wardt han stolt i hågen. Och wid det han höjde drockesbågaren, en enda stor glimmande karbunkel, för att dricka fina gaster till, fade ban sitt högmod: Hwilfen är mäktigare än jag? Jngen, hwarken under jorden, eller på jorden, eller ofwan ffyn. Men knappt bade ban sagt dessa ord, förrän jorden darrade af ett thordön, blixtrar gingo fom wågor i i luften, stormens jättar blä ste till strids i fina kopparhorn, och fyns daflodens skyhöga wägor wältade fram och kullstörtade trolldrottens borg, och fördränkte allt hans folk. Blott han sjelf och hang brud räddades under ett hwalf, för att han skulle lära fig att erkänna, det en mäftigare fanns än han, ofwan ffon. Och trolldrotten lefde i minga humrade år, döljande fig med fin maka och sitt guld i hålorna under Kumlaberg; få heta nu de dostra lemningarna af bang fordom få prunkande borg.