Norrländska Korrespondenten – 18 april 1857, sida 2

tama änder och snattrade efter fisk midt i nattens dunkel. — Högtiden till prydnad, fade Pete ter, och den äterfunna pistolen till ära, tror jag att wi anställa en liten jagt på de der änderna. Och pistolen war skarpladdad. Wi gjorde wäl deremot wåra inwåndningar och att det ej gick an att äfkjuta på hemtambdt fä, men Petter lät fig ej öfwertala, utan ställde fig i posttur och lade an på fägelflocken. Men pistolen llickade. Han spände hanen änvo och klämde till, men fängkrutet blossade af och skottet blef sittande. — Foördömme en sådan karbin, utros pade skytten, läna mig kruthornet! Jag fick honom hornet och ban lade nytt fängfrut i pannan, men det wille fig dock ide. To han klickade och blossade fängkrut wäl sina tio gänger under allmän munterhet. — Men Petter, yttrade jag slutligen och med låtsad förskräckelse — det här går bespnnerligt til och jag fruktar att