blott för att funna känna en desto större, en desto outsägeligare glädje, då wi åter, efter en kortt skilsmässa förenas, förenas för att aldrig mera åtskiljas. Hwad äre wi dock annat hår nere, ån sjöfarande, fom alla, på samma haf, ila til en och samma hamn. Någre komma tirigare, andre senare, men på slutet förs samlas wi dock alla på samma ställe. Det är min lycka, att jag först räddas från detta lifwets böljor och stormwindar; skulle jag knota öfwer denna stadiga lycka, för det jag först fick njuta den. Dock lyckligare wore jag, om någon af Eder fick följa med mig, I mine dyrbar raste här på jorden! änffönt jag ide skall wara beröfwad wänner der hwarest jag hamnar. Alla himmelens Englar, Ja mine dyrbara ålsklingar: wi stitjas dt, alla de fåra förutgångna, alla de förlosfade salige äro mine wånner derftådes. Men hwilken högre sällhet der tillsammans med några af eder! Detta kan icke ske: J ären ännu någon tid nödwändige i denna werlden. Herren hafwer afsigter med iver, fom ännu ide äro uppfyllde; men sJ skolen, hwar efter annan, snart följa efter, snatt skole wi åter knyta, för ewigs heter skole wi knyta det fårlefåoch måns skapsdand, fom hår för en korrt tid wa rit upplöst; dock alldeles upplöst skill det ide blifwa: Er kärlef, er wänskap för mig hoppas jag fall följa eder i grafwen, ty min tätlek till Eder skall ledsaga mig in i ewigheten Min upphöjde ande skall der: ifrån kanske ofta nedlåta sig till eder, sakta swåfwa warnande omkring eder, or förmärkt ingjuta hos eder en god tanka, en salig föresatts för ewigheten. Den skall måhända en gång uppehålla sig wid eder sjutsäng, för att möta eder själ, när den omsider upplöses från stoftet, och då skall jag emottaga eder, och då skole wi ila ewigheter och saligheter till mötes, och då skall jag arbeta på eder och J på min lyckjalighets tillwärt. Ack, mine älskade! missunnen mig då icke min lycka, att jag kommit först till de fålla hemnen, fallen inga smärtans tårar, utgjuten inga wemodsfulla suckar öfwer mitt stoft. Jag dör icke, jag begynner nu först att lefwa, i ewigheten skall jag afwen lefwa för eder, för eder skall jag! frambåra mina böner och mina önskningar inför wår Faders thron. Låt min bortgång från eder, wara eder en upp: muntran att få lefwa, att J en gång, när J dön, funnen ewigt lefwa med mig. Trösten eder med det wissa hopp, att denna skilsmäåssa warar blott en liten tid; men att wår förestående återförening är oupplöslig och ewig. Hwi skulle jag ej möta nöjd min plåga? Hon år en Engel, sänd ifrån min Gud. Hwi fule jag den gode Fadren fråga, Hwarför Han walde henne till Sitt bud? Som fogeln under modrens wingar hwilar, Intill Hans bröst jag lutar mig i To, Och kommer döden än: med tufen pilar, Jag segrar dock, och segren är min tro. Lifsom en dufwa mild fig bönen böjer Emot min Faders stjernefäste blå, i Och når min Fader i Sitt ljus hon röjer, Hon hwiskar stilla i Hans öra få: Låt offret af min wilja Dig behaga, O Du, som djupet af mitt hjerta fer! Jag will af Dig min talk med kärlef taga,