Norrländska Korrespondenten – 4 april 1857, sida 3

När han äterkom blef han inkallad till sin huftru. Pastorskan fatt inswevt i en stor ullschal wid kakelugnen, såg modet häpen ut och drack fläderthe; wåra fruntimmerskläder sutto upphängda i rummet på stolarna. SHur står det 1til? frågade pastorn orolig. Jo, jag har warit wackert ute ivomär dret. Jag gjorde, fon du wet, en visit på herrgården; det war byggligt wåder när jag gid dit, och blott litet mulet, när jag gif derifrän. Pi wågen börs jade det regna; jag, fom war rädd för mina fläder, drog klädningen och ena underkjortel. öfwer hufwudet och sprang allt hwad jag förmädde öfwer gärdet. Åstan gick och blixtarne fraste omkring mig, men det hade icke gjort någonting, om jag icke hastigt blifwit skrämd. Du fan tänka, att just fom jag fom i ftörs sta farten mötte jag twå ruffiga karlar, bwilka, när de fingo fe miz, skreko helt högt fom wilda djur, hoppade som de woro ursinniga på landswägen och slogo ihov händerna öfwer fina hufwuden. Jag war alldeles nåra att förgas af före skräckelse, då de hastigt wände om och