En flyttning. (Forts. från föreg. N:o) Stafwa somnade glad och lugn, men wäcttes frampå natten af sång, men icke sådan, som hon blifwit wan att höra. Det war ide serenadens smältande toner, utan det mest skärande, bdisharmos niska skräl, fom menskligo lungor funna äftadfomma. Stafwa trodde fig höra afgrundsandars ljud. Det war Olles kamrater, fom wille ge honom en dufs ning för det han ej wille wara med om frukosten. De tröttnade snart att ffrifa, och den siacars Stafwa fick ro. — Wen ad herre, huru länge? Hon tyckte fig nyss hafwa somnat, då hon äter wäcktes, men denna gång af insirumentalmusif, exequerad på grytlock, fakelugnsluckor, mortlar och förstämda fioler. Förfårad reste hon sig upp ur fången och såg, wid stenet af en blå, fråfande låga, ett dussin hwita gestalter med gräpappersansigten, alla uppställda i en stor halscirkel. Wid hennes ångeft