summan således ej kunde utbekommas förr än klockan 8 följande morgon. Då blef fremlingen utom fig och swor, att den yttersta nödwändighet tvingade honom att afresa klockan twå på natten, och att han således omöjligen kunde afwakta penningarnes utfäende. Han beklagade sig så uppriktigt, att hans öde gick mången af de närwarande till hjertat, och då han frågade wärden, om denne, mot erhåls lande af poftqwittot, kunde försträcka honom den nämnda summan, swarade dens ne nåftan förlågen, att Han ide funde di sponera sjerdedelen af summan. Sutli gen nämnde den beklaganswärde mannen något om betydlig ränta, om någon snart kunde förskaffa honom penningarna, och då han till och med förklarade att han ej frågade efter en förlust af 80 Ror, wafnade uti en närwarande judes bröst det ädla beslutet att hjelpa den lidande mede brodern. Man fom öfwerens, oc sedan främligen underskrifwit postqwittot, före seglat och lemnat sin räddare detsamma, aflägsnade sig denne, och inom en halftimme war han tillbaka och uppräknade på bordet 986 Ror 32 ff. iden önskade mynt: sorten. MNu blef mottagaren tillfreds, och sedan han med wärden aftalat allt rörans de afresan, trakterade han gästerna med champagne, och man jublade ända till framåt midnatten. Derefter drog fig fremlingen tillbaka till sitt rum, de öfrige aflägsnade sig småningom och då klockan slagit två war köpmannen, om ide öfwer berg och badar, dock redan med nattbans tåget kommen långt ifrån Wien. Följande morgon utlemnades till poftqwittots innehafware den öfwerlegade penningpungen, fom hade den tillhörliga wigten; men — himmel och helfwete; — då mottagaren öppnar den — hwad finner han wäl? spikhufwuden, stycken af jernbleck, fönsterbly och glasbitar, men all: deles inga penningar! (Göth. H.-o. Sjöf.-T.)