jödifndiga fru Mott ett enda med en grön kopparhaltig oh en brun salfwa samt 2:ne flagg öågonwatten. Starr, fom ej fan fås bort utan operation, säger fig denna fru funna liffom utdraga med en linnelapp bestruken med den gröna salf. wan och lagd på ögonlåcken samt indryp ning i ögat af de båda släågen dgommat. ten. Jag bewittnade för nägra år sedan en sådan behandling af en stattpatient Hår ji staden, fom hade grå start å båda ögonen, och af nyfikenhet låt jag patienten fortfara, Dock besökte jag honom dags ligen på det ej någon skada skulle upp: tomma; efter någon tid uppstod en få Håfe tig retligbet med inflammatorista fymptos mer, art jag, då patienten blifwit ful tomligt öfwertygad om awacksalfwerskans skadliga behandlingssått, afrädde ifrån —— uukf— ettt widare fortfara, ty eljest hade båda ögonen blifwit helt och hållet förstötda. Det behöfwes ej sägas att starren förblef oförändrad. På samma sätt behandlar hon ögoninflammationer och andra åkommor och flere hafwa wisat sig för mig, hwilka genomhennes behandling blifwit alldeles blinda för hela fin återstående lifstid. Samma gröna salfwa anwånder hon på bensår, fulslag, frista sår, o. s. w. — (Forts.) Jnledningsord till Student-Concerten i Upsala för de nödlidande i Finland den 7 Mars 1857. De fins ett namn, — om blott det ljuda höres, En sträng i djupet af wått hjerta röres, En sträng, fom Hingan, och till dyfter ng En här of minnen wäcker ån en gång. Det namnet är wår broders. Ack, han war Wår fosterbror. J fordna gyllne dar Wi blandat blod i strider segerrika; Wi hade då ännu ej lärt att wika. Wi delte bragdens mödor och dess lust, Och blågul flagga öfwer wredgat haf Of djerfwa wägar bröt till fjerran kust, Der samma dåd oss riddarns sporrar gaf, Och samma lager under segrars glans Kring begges tinning knöt sin friska krons. — Men steg som nu att gäcka odlarns hopp En kylig wind ur höstens dimmor opp; Om frusna ar från åfern blott wi skuro, Om till oss fom den bleka hungersnöd, Wi den uppå gemensam stuldra buro Oc lade båda bark uti wårt bråd. Så war, få år ej mer. Det fom en stund Af djup, med tårars flöden ammad, fmårta. För tunga froärdöbugg föftes wårt före und Wår fosterbroder rydtes från wårt hjerta. Den bragderika, solbelysta stråt, Wi med hwarandra gått, den stljdes åt. an gick att troget häfda gamla anor Med nya pligter under nya fanor: Bland åkrars gyllne ar wår wandringsstig Mot stilla dalars lycka fäntte fig, Och för of båda under årens lopp Ur läfta sorger wäckte nya hopp; SMon ån i han om till mårt hierta nr