Norrländska Korrespondenten – 21 mars 1857, sida 2

ålder och för resten temmeligen illa meds faret, samt widare ett par smärre grans. wiskor. Nätet bredde han öfwer fpans sta swartens rygg och wid hwardera skygglappen fåftade han en wiska, få att de på hwar fin sida hängde ner fom tvenne fofffar. IV du agera lafej åt mig i dagen frågade han derefter. Yt dig? fa, gerna, medgaf jag och låt honom pryda min hatt med en 0 fantligt bred guldgalon, gammal och uts nött, säkerligen ett län frän någon tbeatergarderob. Så utrustade, togo wi med wårt efis page nedtill Stallmåftaregården. Det war den herrligaste winterdag. Brunne wiken, snöbetäckt och belyst af solen, pruns fade af en blåndande glans, och flogarna wid def strånder, lifsom kanderade, gnistrade af ljusets alla färgbrytningar. Det war en sjö af silfwer med strand oc lundar af diamant. Det war fom om naturen denna dag welat wisa, att hon kan wara lika skön i wintern som i sommaren, lifa frön i döden som i tif wet. ö Den stora glänsande isbanan —