Norrländska Korrespondenten – 21 mars 1857, sida 2

Då jag blef horkuskbokhällare, drogo fig mänga af minnagförra kamrater från mig; men Sandström war sig lik. Han satt ofta hos mig vå kontoret och skåmtade bort många stunder. Döfmwerträffs lig i allwar, när det gällde, war han detsamma i skämt. Aldrig har jag bört eller fett någen skratta få hjertligt oc wadert fom han. För öfrigt bewisade ban mig mänga tjenster, ty att tjena ans dra, synnerligen den swagare oc för tyckta, war hang hufwudelement. Han staffade min mor en pension oc) mig ar: bete genom renstrifning, altid betalande dubbelt mot andra. Snart märkande, att han för mydet tog ur fin egen rätt klena kassa, wägrade jag att mottaga mera än hwad af andra bestods. Men fe då blef han het, och het kunde han wara med beffed, ty flarf hetta är alla starta lägors hufwudegenstap. Han slog näfwen i bordet och bad mig antingen göra fom han mille eller ocså dra för tusan d—r! En morgon wintertiden fom ban till mig. Höglund, har du någon riftigt dålig släda 27 frågade han.