gå, når han koumer i menageriet: och emellettid — den andre för tusan med pengarne, af owilta åtminstone hälsten! tillbörde honom. Hår är tiden dyrbar. I haft, oc midt på gatan, ster utbrot. tet. Han reser lig Högt i wärret, stråcker ena tassen mot den till höger, den andra Å not honom till wenster, brummar hum, hum, nu på den ena, nu på den andra, en björn ffall wara förfärligt stark, — första skrämseln werkar, kedjan faller dem ur händerna, han år 108, han springer fin wåg. En björn fom kommer löpande vå twå ben, flår omkring sig med kedjan och bee ständigt brummar hum, hum, — hwar menniska giwer till flytten, in i husen räddar fig hwem fom fan. Slutligen fommer han till en wif af hamnar, fom sänfer fig djuvi in i staden; den måste han passera, då han will tilll Pera, der han och den andre äro boende. Han ffyns dade fig tid en af båtarne. Sjöfolket springer af fasa, den ena i land, den andre iwåltnet och simmar fin wåg. Emellertid stiger björnen i båten, fattar årorna, fåtter fig, och slyr raft åt Pera. Hör wånad följer man med ögonen hang fart. Han kommer lockligt i land och fortfåtter fin wäg. Men genom bemödandet wid rodden har en söm i björnhudens bakdel uppsluppit, utan att han wet det; ett rockskört tittar fram, — Det syns rer pan på afstånd, man springer efter honom, får honom fatt, omgijwer honom, Turfarne ge honom dugtigt på pelsen. Med stor swårighet hinner han omsider till sin landsmans boning, men finner der hwarledare eller penningar, har ock aldrig hört af någotdera, oaktadt han formeligen gjort inlaga derom hos SÖsterrikiska beskurningen, under hwilken den andre, såsom Venetian, då ännu lydde. — — ——— Uä ——— ——