likt molnberg wältrade fram öfwer det andra, hwitsktimrande fom en lätt rök, bröt stormen lös — om den skulle ha detta namn. Den kommer som en stöt vå en gång, tydas wilja sammantrycka wattnet, afbrytes oh förnyas inom nå gra ögoblick, få att wägorna i ett nu höja fia, bli skarva i ryggarne och sjön fer ut fom ett swart fält beströdt med snödrifwor. Brudparets båt uppnådde hastigt när. mastezstrand; men ef få den andra. Knappt woro den förra båtens folk räddade och Gertrud bredwid fin brud gum oskadd på den klippiga stranden, förr än de sägo huru den andra bäten kantrade. De drunkna! de drunkna! ropade alla. De drunkna! ropade Anders, Hwad skole voi göra ? Rådda dem! ropade Gertrud, fom fastän blef fom ett kläde bibehöll sansen. Hon ftörtade i bäten och försökte att få den ut i de wreda böljorna, men hon förmådde ide. Hjelp mig, Anders, bad hor. Du är ju tofig, fade han, wi bli Der begge twå. Det är ej mwärdt. Hon arbetade således ensam, men med