Anders war glad; men Gertrud war liksom förstämd; ty hon såg Elias bår längsamt glida öfwer wattnet der borta och hon kände på fi g att ban, den för ffjutne, bad til Gud för hennes skull od buru det än war, älskade hon fir far, han den der gubben i andra båten, mera än någon annan, på jorden; bor frultade öfwermodet hus fin förmögne brudgum, hon sjelf war fattig, och då skönheten förswann, skulle han då förflå ett en god ande bodde inom det rynfas de sktalet? Nej fe det mulnar på! ropade en af brudriddarne, fom fatt wid årorna; afla man wid werket! Wi ha en gusta i forten. Sagdt fom gjort. En hwar hår wet hwad dessa lodrätt ned störtande windar ha att betyda, huru be i ett nu fomma iskalla från fjelltop. parna och liksom meo ett trollslag resa wågorna mot skyn, fina fom damm. Fiolerna tystnade, glädjen förswanu för det hotande molnet, fom långfamt höjde fig öfwer fjelltoppen, spelande i brandrödt och swart, likt röken ur en brinnande ugn. Nästan i samma ögonblick ett nytt dys