m:: i5 ES ESR någonting oändligt bittert i själen; — der war öfwermodet oc rädslan. Så arbetade bon förgäfwes; men fnart måds te ett glädjeskri henne ur detta förtmwif. lans sörsök. Hennes far stod på frans ben. — Hon störtade upp och i hang ars mar, — Gud ffe lof! Gud fe lof! Ja, Gertrud, fer du på honom, far de fadren, fer du, det war Elias, fom fom i vått tid. mElias? hwiskade Gertrud, war det du, Elias? Den stackars fulingen hade kastat sig ner på stenarne. Han kunde ej resa upp fig. Under simningen i land, då wägen höll på att rycka den räddade från hos nom, hade med öfwermensklig ansträngning kämpat, en wäg bade höjt honom ner, ban slungades mot en sten, han mistade andan, nästan medwetandet; men förmådde ännu att kasta fig och den gam le i land. Men dermed war det också slut. Han kände huru det blef få warmt inuti bröstet, och en klar blodström wi fade att det war blodet fom war warmt. Du blöder, Eliad, fade Gertrud, tad, Elias, Gud wälsigne dig! fade bon och tog fin brudslöja och torkade af