ofwan anförda belopp, hwaremot wi, HU följe af H. H:s önskan, genast efter emot: tagning af H. H:s uppdrag skall till skicta H. H. en original lott. Hbwad remissa bettäffer, få fon H. H. hafwa godheten insännz a den uti swenska bancofeMar. (Kors, så beskedligt!) Men qwintessen af YWigen utgöra dock en i brefwet innesluren, in forma utfärdad werel å Ryd ror 133,330 (högsta winsten), att tre månader a dato betalas till innelhafwaren. Denna were är undertecknad af herrarne Horwitz och dragen på — Fru Gudinnan Fortuna i Olump. Den är daterad den 1 Januari och således förfallen — den 1:ste April. En ypperlig drift, nicht wahr? Och tror läsaren ej, att mången ändock fastnar på denna grofwa krok? Jo tywärt! Herrarne Horwirz komma således nog fortfarande att hitsända sina cirkulärer, och de göra rätt deri, ty de tänka: Mundus vult decipi, ergo decipiatur, på fri Hamburger-swenska ofwerjatt: Edmwen: skerne wilje lures, lat of da lure dem. Nej, fåra landsmån! Följen Tomt.bissens erempel! Han tog helt fimpelt cirfuläret och wereln, inslog hwart för fig i ett bastant karduspappersomslag, forsåg de båda brefwen med adrass och återsände rem derpå ofrankerade ill Herrarne BER Horwitz, Banfierg i Hane burg. — — — — Hwarjehanda. Snålheten bedrar wisheten. En gång wid en dragning i preussiska statslotteriet hände sig, att af de 2:ne lotter, som woro de sista och ännu icke blifwit dragna, den ena utgjorde winsten vå id: mindre än 50 000 thalar (hwarje thaler motswarande 2 ror 32 sk. rad uns gefär), men ven andra blott en nit. Drags ningen af de begge lotterna uppsköts, och när direktionen af räkenskaperna fann att lotterna egdes uf en kusk och en piga, lät den genast falla deasa personer inför sig. De kommo och upplvystes dem förhållans det. Men som blott en af dem kunde blifwa den lydlige, få föreslog direktionen att, innan dragningen gjordes, susken och vigan borde dela winsten och heldre taga 25,000 thaler hwardera, än underkasta fig ödets nyck, fom annars owilforligen skulle gifwa den ena allt och den andra intet. Pigan omfattade med förtjusning Detta förslag; men kusken prutade emet och wille ide gå in på någon dylik öfwerenskommelse. Direktionen föreslog då, att de begge kontrahenterna skulle gifta fig med hwarandra, hwarigenom hela win: sten naturligtwis blefwe deras gemenfamma egendom. Äfwen dermed war flickan belåten. Kusken sneglade på fin föreflag na maka, men, ehuru han wisst icke fann henne motbjucande, tvdte han måhända, att, då han för fina 50,000 säkerligen tunne winna en fröken, det rent af wore en galenskap att binda fig med en simpel piga. Förgäfwes anwande direktionen he la sin wältalighet och flickan så många tårar hon i hast kunde komma ut med. MNej! fade kusken bestämdt; har jag fört få långt, få för jag wål ända fram. Dragningen werfställdes ftrart derefter och pigan blef den lyckliga egarinnan af 50,000 thaler. Kurnfken, hwars flathet och ånger man lätt fan föreställa fig, fann sig lifwäl och sörflarade sig genast färdig att bli hennes äfta man i lust och nöd. Nej, wisst inte! swarade flickan nu i fin ordning lika bestämdt; men will ni bli min kusk, få alltför gerna. Jngen hedersman. Borgmästaren i en småstad hade fom mit till Leipzig. En främmande fom gått wilse, tilltalade honom: Hörpå min he dersman, hur beter den hår gatan? — Jag är ingen hedersman, swarade den. förre, Jag är borgmästare 1 M. Fästmannen för godt köp. — ———2—— A—ä—iiiii—