rundflippt, hwilande på den hmwita bald kragen. Det war granners fon, Anders Persson — en pojke, fom bade ett fjer: dedels bemman, sätedes en hel pogfession, i arf efter fin mor — och fom efs ter far skulle ha den andra fjerdedelen, således ett halft hemman. RAN fade han skrattande, jag möt. te Elias, fom waggade ner till fin båt — wet wål — ban fit forgen 2 esan bar inte friar. Hå — jofå, gjorde han inte? Hå, få kommer han nog, Gertrud, han wet ej ett ord om wårt aftal — och fer du, jag bar siyrkt i honom, att han inte ffude wara blyg, utan bara fria till dig. Så elaft, smålog Gertrud; men ge: nast ändrade hon mine och tillade: men, käre Anders, det der är ej b skedligt af dig. Elias år en hederlig menniska — och med goda menniskor skall man inte drifwa spektaker. Den der fulingen. 73a du, den der sulingen blir karske i himmelen wackrare än bäde du och jag. ga ha haj strattade Anders, nu är du rolig.