AMA8 Rej, inte det beller fåre Elias, rei, hon skakade på hufwudet, nej omöjligt. Men fer du Gertrud, jag wille gerna ge mitt lif för din full, tillade han och räckte ut fin hand. Ett ögonblick wille flickan fatta den; men bon roste tillbaka för det röda här ret och de vlumpa dragen och giorde det ide. Fa, det tror jag, fade hon; men inte ändå, Elias; tig nu med det der narr aktiga pratet. Rarrofrigt, Gertrud! det skulle du aldrig fogt, ty till det håller jag af dig för mycket; men, fer du, fäger jag dig, du skall en gång hålla af mig det fåne ner jag vå mig. Gertrud skrattade och Elias reste fig få flolt han kunde, nickade år benne och gid. Yperre Bud! den stackars Eliad, fmås sog Gertrud, jå ful han är och få fate tig, eljest är han få bra, den stackars Elia8. Det dröjde ej många ögonblick förr ån en annan trädde in i stugan. Det war en af dessa swenska ynglingar, fom haf. wa det ljusa håret nedkamwadt raft, och På