böjer sig in i djuv wik, bodde just wid def innersta wrä en nybyggare. Han fal: lades enslingen wanligtwis, och han lef de också alldeles ensam i i fin lilla stuga, stötie sjelf fin fila ladugärd, arbetade sjelf i fin lila plantering och fiskade, bus ren af en båt, fom han fjelf byggt. Mannen mar omkring foratio år gammal, men war mårkwärdig för sin fulhet. Det rödaktiga häret, den plumpa wärten, den wacklande gången gjorde honom längt ifrån behaglig. Emellertid föl han på den idken att fria till socknens wackraste flifa; ful och fattig war han, några wackra gäfwor att tala bade ban ide heller, och han fit en korg, dock utar hån. Flidan fig, få ung hon war, att det wor sannt, hwad den fula mannens tro hjertade ögon fade henne; men hon fade nej. Elias suckade; men klandrade henne ide. Du fan således ej hålla af mig Gertrud? fade han. Nej omöjligt, fire Elias. Hå du tror ej att det någonfin fan ste?