ta sig med de bäst lottade pastorernas, och då återstår endast frågan om löner nas jämnare fördelning, men ej om em betenas indragning. Den förra är oc nu i fråga och må gerna winna en frame gång, fom den jednare helst må försaka. — Bland de itilda röster, fom nu, mer ån wanlig, ljuda kring statskyrkans mu rar, finnas, som man wet, flere mindre bewågna, några äfwen rent af fiendiligt stämda mot så wål sjelfwa denna inrätt ning som emot dem, som wid densamma äro fästade, för befråmjante af def Än damäl. Någongång händer det dock att äfwen en röst höjes. för att göra rått wisa åt denna institution och def tjenstemån, och då kan det till nödig jemförelie icke wara ur wägen att bemärka hwad en sådan stämma har att förebringa till mot wigt mot dem, som anslå strångar, af strängare toner. För sådant ändamål må här intagas ett yttrande i detta ämne af Tidningen Folfets Röft N:o 15 för detta år, i en läswärd artikel om Den Christna moralens inflytande på famhållet, i hwilken följande ord förelomma rö: rande den ställning, fom fyrfan och def tjenare i samhållet intaga, äfwensom den omwårdnad, fom denna ftållning påkallar: rSmwad fan wara orsaken till dessa ftora och wigiiga samhållsförbättrmgar? Utan twifwel den höpa, christliga mora: len, samt den upplysning och sinnenas mera allmänna foradling, fom den wmedförk. Denna morals närmnste wård och theorenska utweckling har i alla stater hufwudsakligast warit anförtrodd åt det andeliga ståndet. Bellagligtwis får detta stånd ännu 1 många länder under inflytelsen af helt andra förhållanden än rent christliga, hwarigenom särdeles för de mindre upplysta folkkiasserna i dessa länder, ännu mycket återstär att önska. J andra stater har kyrkan, om ock i sina former skiljaktig från wår, likwäl under ett upplyft och hederligt sinnadt presterskap och kraftfulla regeringar, hwilka tagit hand om uppfostran och fom förftått att halla lyrkans makt inom tillbörliga gränsor, uträttat mycket godt; men bland de länder, der denna moral allmänt och bäst werkat, funna wi med all rättwisa råfna wårt fadernesland, ehuru ty wärr måste medgifwas att wårt presterskap, till följd af åtskilliga sociala missförhållanden, färde les med afseende å deras loningsfätt blifwit försatt i en falsk ställning till sina församlingar, och icke olltid werkat eller fanske ens kunnat werka allt det goda, man efter tre århundraden efter reformar tionen haft skäl att hoppas. Wåra uppfostringswerf ha dot utwecklat en berömö A —