företräden, om äfwen ej erkända af Lina. Detta lyckades dock icke. Troberg war ywarken dum eller löjlig. öd sjelfwa tanten bade ej sagt något dåligt om honom, säledes war ban ej den halle. Den unga landtmåtaren fåg onefligen bra ut, bade ett ärligt uttryck, en enkel oh ans språfslös hällning och war hwad man ka dar hemtreflia, något fom för den gamle landtjunkaren gällde mera än alla ans dra gåäfwor. Han försonade fig således lätt med att fe ynglingen; men aktade sig att näm na ett ord, fom kunde uppröra det obe hagliga ämnet om Lina. Bland de många saker fom de begge hecrarne fyräfac de om i den sommarljusa qwällen — ty gubben glömde alldeles att fe på fiocfan — war odfå ortens lilla krönika, den wi i nästa kavitel skola meddela. III. Nobyggaren. PHär ibland fjellen äro ännu, fade Troberg, ofantliga widder utan egare, ingen tror fia till ott flytta in i den wi da naturen och lägga den under menn skornas perrawälde; men de, fom göra det, kallas nybyggare. (FForts.)