Norrländska Korrespondenten – 11 mars 1857, sida 2

hörligt gnat, ett ewigt missnöje hör till plågorna. II. Herr Göransson. Wisst war herr Göransson en lugn man, men detta hindrade dock ide, att han fann det träkigt, sedan han med sin korg återkom hem till Sätorp, der han bodde. När man blir gammal och wet fig ba fort tid att njuta af lifwets lyda, måfte man winna den genaft eller också bli utan. Något fom ifynnerhet plågar De den gode gubben war tanfen att dö enfam, att i de sista ögenbliden omgifwas af endast legdt folk — han wille ha en wån wid dödsbädden, en fom han höll af, en fom tillhörde honom — nå wäl, detta kunde ej wara någon annan än en fir ide hos den hederuge mannen, oc) ej underligt då han egt twå husirur oc saledes anfåg fig detsamma fom til hälften afliden fom ogift. Lina Höll han werfligen af — det war ej rå passion, det war någoming bättre, det war få nära werklig färlef, fom en sextioårig man fon kanna den. Just de der ögonen mille han fe blida in i hans, da de skulle flodna, just Den handen skulle trycka hans då han tallnade, jus en sadan qwinna