Jag swarar: nej! — och hören skälet strar: Min själ flög ut, ibland den glada rinen, Jbland de unga kände hon sig ung Och doppade, allt som hon framflög, wingen Wid bålens rand och ropte till mig: sjung! Och manade, fast ombedd utaf ingen, än Hon från mitt bröst hwar sten, om än få tung, I4 Bortwältrade och tog få makt med krop pen : Och i tribunen föste få hon oppen. F Så gick vet till; — få fom jag då Hit s opp, IG Men om härfrån jag kommer ned med beder, ö Ä År ännu oafgjordt, är knappast Hopp, si Men först i unge dock ett ord till eder, ö Af mig den mest bedagade studenten, Ett ord, ett minneswärdt j kanske waänten. Jag mycket sagt, låg nägot wål deri? En tanke är uttalad, som j torden Påmiana er, den låg uti de orden: Deu förfta regeln i all pocki sär dem: skrif aldrig were, om du fon lata bli Å Beftringadt är hwar bildad ynglings hjerta. Den Rolsharpan, stäld i lijwets drag, Ger ån för glådjens flägt och ån för smärta En ton, som liknat skaldens harposlag. Tro dig ej derför skald, om du har kändt det, Det war ej fång — det war blott in: strumentet. Som underbara toner ger ibland, Hår det blir spelat af en annan hand. Sig inifrån en wäg trots alla bommar, Om den inom ditt inre ide blommar, a möda, att förwärfwa den, dig spar! Lär för få fåfäångt wärf ej dagen I tandas, Spill ej en tid, fom bättre fan anwändas; Men når du, liksom jag, har hunnit till De fyllda se exti år, sjung, sjung då båst du will. i ! I I All poesi år ren natur, fom tar I Nöden i Finland. Från Uleåborg årifwes i Helsingfors dergr den 30 Januari: Beflagligen tål nöden i de öfra fock narne ingen förgyllning. Werlliaheten år mycket Hård. Kuolajärvi, Sodanfvlå oc) Littilå hade afwen de föregående åren fått misswårt, fom förtärt det lilla de egt, N då 1856 åra skörd utföll få, att ene daft den frostskadade halmen äterstod, är icke allenast den lesa, utan äfwen den besutna befolkningen fulltomligt brödlös. Förr erhölls mjöl från Arkangel, men så under sista höstens stormar ha mjollasterna dels förolyckats, dels infrusit långt från beftåmmelfeorten, och blott få ha uppnått Hwua hafwets stränder. J föoljd deraf äret mjölmat:an I Kem äha stigit till 10 rubel siljwer. Dessutom år wägen A R — — — kust till de sinska socknarne ingen obetydlighet. Härtill kommer. att renaf weln är redan ganska ringa, och håftarne funna fwårligen uthärda transport genom obanade ödemarker i winterns djupa snö, som dessa weckor fallit .owan. , Hig mängd. Man brukar såga: Lappen lefwer nog utan bröd. Detta får i år tillämpas efter bokstafwen. Under förra mifsswärtår funnos renar, wilda oh tama, samt skogsjågel; nu jyns ide fågeln till, renarne ha mydet glesnat, och nöden iwingar den hungrige att fålla den förfta och den fifta han fer, få att ide många renar torde ses nästa sommar. Bark är föga att tilgå. Halmbrödet är sista utwågen, jemte en ringa mjölfdroppe. Derföre fåges ock sjufligheten i dessa nejder med förfår rande hast tilltaga, ty få funna fånge uthärda med halmen. 1833 års winter år återkommen. De, fom ännu ha kraf. 21 ter, wandra ut på tiggeri. Sadan torde