Norrländska Korrespondenten – 25 februari 1857, sida 2

Ja hade ingen wän på stället, mer när man bar fin bästa wåän penninger i brösfickan, få är man såler att träff. witliga personer öfwerallt, oh ingenting är få lätt fångat fom winner, och in genting få lätt förloradt. Gäftfribeten war fordom en dygd, em pligt, men fom utöfwandet deraf aldrig fan påräknas med fåferbet, få blef gåft: friheten snart förwandlad till ett yrke — gästgifweriet. Den, som utöfwade detta yrke i den ort, Dit jag anländt, war en gammal enka. Pligten art befö ka enkor uppfölldes sålercs af mig då jag inträdde i fållarsalen. Den war res dan upptagen af flera gaster. Fiera ars betade i sittletes swett med maten, ans bra togo middagssuren, några hade res dan hunnit till punscden. Bott ett tis tet bord i ett börn war ledigt. Der slog jag mig ned, och mårite först efter: åt, att jag der genom en gläntande dör: bokom mig lunde böra twenne personers ywiskande lamtal, uten att mårkas, och decom en halfoppen dörr, i winkel mot den andra, se in uti ett inre mindre vum fom upptaget ar primo amoroso rorten, en ung underofficer, fom jag seran fick weta.