mellertid hwart ha alla de många pens ningarne tagit wägen? Kasta ögat oms kring dig få fer du det strart; allt år utländskt utom brödet, potatifen och mjöl: fen. Swerige importerar nu årligen cire fa 36 millioner skålp. socker, 16 millioner ffålp. kaffe, 18 millioner skålp. bomull och bomullagarn, 24 millioner skälp. oljor, 5 millioner skålp. hudar, 3 millionersjåld. ull, 1 million skäålp. risgryn, 4 millioner skälp. tobaksblad och stjelf, 1 million tun: nor stenkol, 14 million skålp. russin och mandel, 800,000 kannor win, 400,000 kannor rom, arrak och kognak, 100,000 lisp. talg, 13 million tunnor salt, 200,000 tunnor fil, 300,000 lisp. torrfisk o. s. w. och wi fråga, hwart skall detta leda och funna affärerna wara annorlunda än de äro? Af Stockholms grosshandlare sitta 3:ne hättade, hwaraf 2 för sockerstölderne och för bedräglig cession. Om det stora utländska lånet till jernwägarne går igenom, hos statsmakterna först och hos penningejudarne sedan, så blir detta ett företag af den storhet att Carl den tolftes oc Gustaf IL Adolifs bragder knappt funna dermed jemföras — ett företag fom låter orimligt för en få liten nation, det smickrar fåfängan och tömmer fidorna och slutligen få wi wål, fom Kjellgren säger: åfa på kredit i wåra björnars magnar. Lagom år bäst, men detta lagom ha wåra landsmån sällan begripit. År ej wår historia ett swäfwande mellan en: wälde och sjelfswåld, åra och skam, öfe wetdäd och elånde, och dock fer det ut fom wi ingenting lärt och ingenting glömt Wåra föra stånd ryckas och slitas wid tiksdagarne, de utgöra fyra nationer af hwilka ingen är fullt Swensk, ty de äro af samma bekännelse fom borgaren, hwil. fen hade till walspräk: borgerskapets lå da år wårt råtta sädernesland. (Dalp.) Presteståndets ledamöter gåfwo den 19. Januari, Henriksdagen, på Foenix middag för erkedbistoren, till hwilken äfwen statsrådet Anjou samt den nuwarande och ven nyss afgångne erpeditions-chefen, H:rr Brandel och Munck af Rosenschöld, woro inbjudne. Erkebiskopens skäl före: slogs af bistop Annerstedt, och middagen lifwades af sång, flera tal och skälar. Bland annat afsjöngos följande kallad Ojyftematift wisa om det blifwande jernwågånråätet (af Sdr): Den gamla Swea får ej stånda siill, Om hon med werldskulturen följa will, den måste ständigt trampa nya fjät, Och skuffa sig ett widsträckt jernwägsnät. Som ådrorna från menskohjertat gå Dil hjessan upp och ned till fotens tå: SÅ frola mastor från en enda knut Till alla rileis delar löpa ut. Och alla backar skola plattas ner, Men alla dalar syllas met och met. Ty menstoslågtet nu, fom man har sport, Will kjwa raskt ech derför åla fort. Den gamla wagen slingrar fom en tof, Od gör llsom en drucken mången trof. Men nya wagen den skall löpa. rätt, Och ligga efter wattenpaoset slätt. Farwål du bondckärra då, farmål I rr MMMMMMMUMM—HH———L 2 uJnun swmsmmmbm veuhvvscvvrveeobveÖvvveve——