Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1857, sida 3

.QAQA C0L80.C01 tjrtrt talta armar. Åt fina barn kunde ej den fattige torparen gifwa annat än husbondens tillätelse att få efterträda fig mot wilkor att göra tre dagswerken i weckan. Per Persson hette nu sonen som sagdt år. Han tog fig en ung huru; den bås sta torpardottren på hela det flora god. fet, en glad, munter flicka, fom dlef Hus stru och moder. Adlt gick torparfolket wäl i händer. De fingo god gröda på sina tegar; Per Persson gjorde fina dagswerken till insvekto rens belåtenhet, fom aldrig på rest, ber gärde aldrig någon hjelp: han fit ej beller någon betöning, men han war nöjd med der han hade. Småningom uppwerte ilring torparfolfet en skara af fem barn. Men allt war ändå godt, föräldrarne woro lyockligare än förr, och fade för hwarje barn fom föddes: Ju flere barn, ju flera Fader wir! Ju slera Fader wår, ju mera wälftgnelfe. Det war få till en tid. Men oförmodadt dog fadren. Man trodde det Här rörde af för mycken ofwersträngning i arbete.