Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1857, sida 2

alla sina sonder. Wår marquis, som blef mer oh mer upem ärksam, iden mån dikten nalkades sitt slat, hoppades att omsider ur sonderskans egen mun förnimma fin wanheder. Han blef dock ej tis tet förwänad oc glad tillika, då absolutionen fölide utan att han förnummit det minsta af h vad han få såkert förs modat. Förtjust förang han opp från sitt läger och bad föräldrarna stilla sina tårar. Deras dotter, fade Han, dade sielf oroat honom nog mydet och borde förläta honom der skrämsel han för orsafat henne. Det gläder mig oändligen, — fortfor han, — att i detta ös gonblid. då ingen förstälniag år möjlig, genom min huslru sjelf få fäferdet om hennes ostuld. Ru ärjag för alltid be tad, befriad ifrån hwarje misstanka, fom wore särande för hennes dygdiga finne. — Stila dig, min wän! med dessa ord omfamnade ban fia ännu oroliga hustru, — det war intet förgift i dryden. Marquisinnan wisste ide, hwad gon dorde tänka. Hon yade sä såkeri trott fig wara förgifwen, att bennes lifliga fantasi redan wisade henne ala förgife ningens inre symptomer. Genom tan