Norrländska Korrespondenten – 21 februari 1857, sida 2

mera fåg denne, plägad af swartsjuka, deruti någonting stroffdart. Hand mig tankar tilltogo dagligen, äfwen af deodetydligaste omständigheter. Redan hade ban bunnit få längt, att han twiflade på fin frus trohet, od i bennes fammars jungfru trodde han fig finna underhands lerskan mellan henne och hennes amang. Han fåg en gång vå gatan den sednare i samtal med kammariungfrun, fom emot tog af honom en breflapp. Genast ffyne dade han hem, förjåg fig med pistol oh wåntade Midan wid ingången til buset. Då bon fom, lockade han, tåde med bot oh med mutor, ifrån henae brefwet. Detta innehöll wäl endast ett par ömma fomplimenter, och fanffe tlifa det första wäga e förföfet att winna hennes hjerta. Men en swarisjuk man fer gerna mer än hwar och en annan; hvad under, att wår marquis genast trodde sig dedragen I Hand deslut war snart fattadt, och det med större sansning, än man skulle förmoda. Med pistolen i ena handen, och ett glas limonad i den andra, gick han in til marqutsinnan. WSilj! — defallte ban, och häl för henne båda delarne. Man