Norrländska Korrespondenten – 18 februari 1857, sida 3

åt tolken, tills denne hade nog. Hela sällskapet föll i högtjudt föratt Ambassadörens ogenerade uppförande; men det beswårade honom på intet wis och han ändrade ingen min. Då han ålit sig mått begärde Han kruka mjör, hwilken han under hwarjehanda grimacer ut tömde i ett enda drag, — hwarefter ban slickade fig om munnen ov finararne. Nu tog han äter sid bränwinet. Han dief sluttigen få drucken, att han frustade om mun od näsa. kikwäl hede ban få mycken sansning i behäll, att dä stotamiralen gjorde honom nägra frägor i afscende på ändamälet med beskickningen, gaf ban förnuftiga swar, men undandad sig tillika alt samtal om denna sak och om sitt hofs angelägenhe ter, emedan — fom han anmårkte till fin ursäkt — dyiika saker borde afhandlas då man wore nykter. Når måltiden war slutad, trydie hos nom sftoramirasen en dufor i handen, för hwilken han skulle hyra sig en waga för att komma oskadd bem. Med derna stänk war han mycket nöjd; och wid af. stedet tog han til öfwerflöd med fig en pastej från bordet, hwilken han gaf sol.