a och södra delarne af Sebastopol, skicka. e ett regn af bomber och kulor, hmware y öre wåra zuaver gjorde halt balom ett us, hwillet innewånarne, i öfwertpgelse ttaryssarne skulle behålla platsen, ånnu j lemnat. Hastigt hördes ett hjer islitane skrif från första wäningen; wår fergemt skyndar dit och finner en qwinna baande i sitt blod, doende med ett barn i ina armar. Ått taga den lilla warelsen, ora den till ett rum på nedra botten, nindte utsatt för kultegnet, war för wår lappre sergeant blott några sefunders gör ra. Då aftonen fom anförtroddeå den illa åt marfetenterskorna, fom omforgsfullt wärdade den. Sedan medtogs den ulla från Sebastopol till Marseille, från Marfeille till Paris. För någon tid fe dan stadnade utanför Pepiniercfasernen i Paris en wagn, i hwilfen futto ett forgtllädt fruntimmer och en äldre man. Fruntimret frågade efter sergeant B.; man far de henne att han wore löjtnant och bodde i granskaret. Hon begaf fia dit. Wid inträdet i officerns anspråfslösa boning nedföll fruntimret afdänad på en stol wid återseendet af sitt barn, som hon förlorat i Sebastovol, lugnt och stilla lekande med fisa nyårsgäfwor. Löjtnant DB. berätta de helt enkelt förloppet wid barnets råd dande och återlemnade det till def moder, utbedjande såsom fin enda belöning att då och då få besöka barnet. Grefwinnan C:s hotel år nu lifa uppfyidt af glådje fom det förut war af forg och löjtnant B mottages i hotellet såsom en får wän hos den unga enkan, hwilken, fom det får ges med ömmare band lärer fästat wid fig denne modige och ocgennyttige unge man. Den äldste Swenske man. J ÅA foden i Östergöthland har tlefwat den åldste Swenske man, torparen Jon Andersson, född den 18 Fedruart 1582, dog i April 1729. Han war fåle des 147 är och 2 månader gammal, samt hade lefvat under 10 konungar tid. Skinkors insaltning och rökning. Efinforna få först ligga 8 dagar för att blinwa möra, hwarefter de insalias med 2 lod salt och 4 lod salpeter pr skålp.; sedan få de åter ligga ororda i 8 dagar. DÅ de derefter upptagas ur fårlet Vrede sas de och saltas ännu en gang på kottsidan, hwarefter de upphångas till röfe ning. J Westfalen låter man skinkorna hänga i luften 8—10 dagar efter slagtens slut, hwarigenom en mängd fuftighet bortse går härpå få de lika långe ligga saltet. Man doppar dem derefter i starkt bräns win, hwari stötta enbår äro upplesta. Kort derefter tagas de upp och hångas i rökrummet, der ve rökas med enris, hwarwid mera kall än warm rök begagnas. Konungsligt tänkesätt. Då Carl den Tredje, Konung af Spanien, låg på fotfängen och skulle taga nattwarden, frågade honom Patriarken om han förläte fina fiender. Han fwaras de med följande i fanning Konungsliga ord: Skulle jag således wäntat vå detta ögonblid, for att förlåta dem? Jag förlåt dem genast, då de förolämpade mig. — — — .—— h -— T:.: D:r Spiegel i Halberstadt egde några lärda mång porträtter hwilka hängde i smatsalen bredwid hwatandra. En gång i gjorde någon den anmåärkningen att det war skada att de ej woro aftagna i froppåe storlek. Derpå swarade Spiegel: Detta lår behöfligt endast för riddare, få att man I må funna fe sporrarne, men på dylikt foll i år hufwudet det förnåmfta. 7 OM NN