Norrländska Korrespondenten – 14 februari 1857, sida 3

fig hon hans ansigte, bang bleka uwina. de drag, hans flammande ögon, hans swarta utstående hår; men lofwad ware Önd, ban fåg ide henne. Hon drog fig undan bakom sängomhänget; han nalfas des sängen safta, få fafta att endast de lönderbiutna kedjornas skrammel förråds de hans steg. Han lade sia hand på sängomhänget och famlade ett ögonblick att finra öppningen. Detta ogonblick war allt för Edeu Stirling. Förrwiflan skärpte henner tankekraft, bon upptidte att mellan den andra sidan af sängen war ett tomrum, genom hwilket hon möje Itgen funde slippa fram. Hon försökte pelt sakta att komma undan genom dens na trånga plats. Det hade knappt lyckats henne att uppnä detta ställe och gömma sig bakom sänggardinerna, förrän skepnaden kastade sig i sengen och drog sångkläderna oms kring sig, under ljud, som mera liknade en hästs gnäggande än en menniskas skratt. Mif Stirling qwarblef en fund i fit trånga gömställe, darrande af töld och förskräckelse, hwarje ögonblick fruktande att en eller annan obewakad rörelse skul