hunden som slitit fig lös och söft säkerhet under fången i den warma famma: ren. Men äfwen denna tanke war vbygge lig nog, dock intet emot den obestämda fruktan, af hwilken hon hittills warit betagen. Hon öfwertalade sig sjelf att tro, att om hon lade sij lugnt ner, skudle ingen ffada widare tillfogas henne, och att natten snart slulle wara slut. Snart började det att snarka, och det förekom hennes feberaftiga iabillaing fom om denna snarkning icke war likt en hunds. Efrer nägra ögonbdlicks förlopp reste bon fig försigtigt ovp, och efter att med skälfwande händer hafwa dragit sängomhänget nägot litet undan, tittade hon ut; bon tänkie att wisshet woce båt tre än detta fruktanswärda stwifwel. Hon tittade bortåt eldstaden, och der låg werk: ligen detta widunderliga wåsende, en mörk härig massa, men hwad det mår funde hon omöjligen urskilja, få swagt war skenct från elden och få besynneligt bade föremålet rudat sig tillsammans på mattan. En stund derefter började det att sträcka på fig; att öppna ögonen, som ffeno fom flammande eld. ocå atft sträcka tassarne opp til det håriga hufwudci.