Norrländska Korrespondenten – 7 februari 1857, sida 2

A iii eeN nen warit på källaren den ewiga lampan — der går bet alltid luftigt til. Der war bland annat tar om en Köl nerbo, fom till följe af ett wad skulle medfölja en luftseglare på hans wädliga färd, ett wad fom han sedan ganffa äro fult wann. Hemkommen, wäl förplä gad, hade jag lagt mig på soffan. Som jag äterfann mig framför soffan vå golf wet, år det troligt att jag i sömnen fallit ner. Min luftsegling war fåluns da blott en dröm. Då jag stigit upp och ställt mig framför spegeln att göra i ordning mina des eangerare lockar, hatade min spegelbild med högra pekfingret sägande: Carl Carl! har jag ide sagt dig, att du ide skall gå på Lampan om morgnarna? Hl är förgift, bränwin också, oh win om morgnarne år likaledes gift. Men om du nödwändigt skall gå dit, hroarför flåle ler du då ide en siol framför soffan vi eftermiddagen Y Den lärdom jag sålunda gaf mig fielf gid ide förlorad. Wisserligen upphör de jag ide att gå på Lampan om morgnarne — der gär få luftigt till då; men jag ställer regelmessigt hwarje eftermide