Norrländska Korrespondenten – 7 februari 1857, sida 2

och sammanknäppte mina händer på hans rogg. Nu uppstod en förfärlig kamp på lif od död. Gondolen swängde härunder bit oh dit, få att jag ännu i dag ide kon begripa huru wi båda kunde undgå at störta ned. J längden förmådde jag dock ide emotstå engelsmannens jätte krafter, ban böjde mig öfwer gondolens kant och lycdades få smaningom befria sin högra hand; med sin seniga fnyts sef tryckte han mig på bröstat dakåt, få, utt han slurigen fick (of den wen: fira. Han wille just rusa på mig med snifwen, då — om i följd af förskräckel se eller i brist af krafter — nog af, mi na händer ovpnade sig och jag störtade på hufwudet ned. Jag fånde en häftig smärta i alla leder och förlorade med: wetandet. Då jag äterkom iill mig sjelf låg jag i min kammare framfor soffan, men på golfwet. Jag kände ännu smårta i frop: pen. Huru jag frän lufiballongen tyde sigen fommit dit, kunde jag sjelf i bör: jan ide förklara. Först smäningom återse sick jag minnet. Jag hade på morgo